Hem Författare Eva Edberg 7 frågor till Eva Edberg om boken  Det ordnar sig det ordnar...

7 frågor till Eva Edberg om boken  Det ordnar sig det ordnar sig

Du har skrivit barnboken Det ordnar sig det ordnar sig. Berätta mer om din bok!

Jag växte upp som fosterbarn, precis som Klara 9 år i boken. Att skriva främst för barn var ett givet val för mig. Det finns ett tomrum att fylla och en röst som behöver stärkas.

När vi träffar Klara bor hon hos en ”socialtant”. Vem är Klara och varför bor hon inte tillsammans med sin familj?

Klara är vanlig nioåring, som ska rädda sin pappa med korvmackor. Lätt, tycker hon, eftersom han sover på någon parkbänk i stan eller i ödeshuset. Han är i alla fall enklare att rädda än mamman som sover på mentalsjukhus med låsta dörrar och besökstider. Själv sover Klara tillfälligt hos en socialtant, och även om hon tycker att det är den snällaste som finns, är den tillfälliga situationen inte lika snäll. Den har pågått i tre år. Alla säger att det ordnar sig, men när det verkligen är på väg att ordna sig är sveket större än någonsin.

Är boken självbiografisk?

Både ja och nej. För att kunna skriva så ärligt som möjligt satte jag en flicka med mina upplevelser i en fiktiv berättarmiljö. Min pappa var alkoholist och min mamma led av psykisk ohälsa. Jag vill belysa den tillfälliga situationen som ett barn kan befinna sig i och valde även att händelserna pågick under en kortare period, ett sommarlov. Själv växte jag upp som fosterbarn från fyra år tills jag blev myndig.

Klara är ju väldigt utsatt i boken, hon blir sviken gång på gång och tvingas till sist bli tjuv … tror du barn gillar att läsa om ett så sorgligt och utsatt öde?

Ja. Jag tror generellt att barn gillar modig barnlitteratur. Mångfald behövs. Det som skrämmer och blir otryggt är snarare sådant som tystas. Det som tystas slutar inte att existera, utan växer sig till en jätte med namnet: Fördom. En person som blivit utsatt och lämnad, och sedan inte har chans att berätta om det kan börja skämmas över sig själv. Tystnaden kan göra personen sviken en gång till. När vi istället delar med oss av varandras berättelser får vi chans att förstå oss själva och varandra. Jag tänker att det blir välmående relationer som gynnas istället för skam och fördom.
Därför vågade jag skriva en modig barnbok och den har faktiskt redan blivit en ”dörröppnare”…

Berätta, vad menar du med att boken blivit en dörröppnare?

När boken släpptes på releasen kom en lärare fram till mig och sa att den skulle användas som högläsning för sina elever i 5:an och 6:an, ”En dörröppnare för deras egna berättelser”, sa han.

Oj, det låter som en stor grej som kan sprida sig. 

Ja, som ringar på vattnet. Efter releasen har även grupper som driver familjehem medberoende/trauman hört av sig och vill ha med mig på deras utbildningsdagar. ”Vi behöver din erfarenhet”, säger de. Detta är alltså en litterär barnbok för 9-12 år, som redan blivit en crossover, 9-100 år. Det känns stort. Men det stora ligger ändå i det enskilda, lilla. En mamma grät efter att bara läst baksidan av boken och sa att boken handlade om hennes barn. Hon förklarade med glädje att efter detta vågade de prata.

Det ordnar sig det ordnar sig, är tankeväckande, lättläst och faktiskt hoppfull också.

Javisst, hoppet är det sista som sviker… och kanske inte ens då?

DELA

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here