Bo Inge Andersson

Kan du berätta om Järnår och vad läsarna kan förvänta sig av romanen?

Handlingen i boken följer tre spår. Ett är huvudpersonen Ernst Moritz Arndts resa i Sverige. Där skildras hans upplevelser av Sverige under våren och sommaren 1804. I mångt och mycket är det en kärleksförklaring till Sverige och ”det svenska”. Det är en resa i ett land som också var okänt för svenskarna. Han var tysken som upptäckte Sverige för svenskarna!

Man ska då komma ihåg att Sverige – eller den svenske kungen Gustav IV Adolf – ansåg sig utsatt för en förföljelsekampanj från utlandet. Arndts reseskildring dementerade ofta dessa negativa skildringar. Men om han handlade på uppdrag går inte att reda ut. Det andra spåret skildrar ”den andre Arndt”. Man kan säga att han är lite av Dr Jekyll och Mr Hyde. Idylliker i Sverige, välvillig, positiv.

Men det sker något med Arndt?

Ja, han förändras när han 1809 lämnar Sverige, dit han flydde 1806. Han förvandlas nu till en gläfsande demon, en gäll och vulgär propagandist för Tysklands sak. Vad vi möter är en man som är den ledande i den tyska propagandan för ett Tyskland befriat från Napoleons förtryck. Men Arndt tycks spåra ur.

Hans propaganda blir rasistisk, mot fransmännen, och lika rasistisk och antisemitisk mot judarna. Och motviljan gäller också andra sydeuropéer och slaver. Han målar en bild av ett stort starkt enat Tyskland, men detta ackompanjeras av hans hat och av hans antisemitism. Tysknationalism och antisemitism – det är en farlig brygd. Han blir en hatets profet som ser hatet som en ny tysk religion.

Det visade sig drygt hundra år senare i Tysklands historia. Jag menar att Arndt var en av föregångarna i den tidiga tyska nationalismen till en aggressiv, rasistisk politik, till en dödlig antisemitism. Och han krävde ett Stortyskland, där alla som talade tyska skulle samlas under en stark regent, något som hade inneburit flera krig i Europa. Det fanns andra föregångare också, men Arndt var under sin storhetstid 1812-1815 en tongivande personlighet, som också blev ansedd som en av Tysklands mest älskade personer. Så därför bör man syssla med honom, anser jag.

Hur föddes idén till boken? Vad var det med Ernst Moritz Arndt och hans liv som fångade ditt intresse redan från början?

Idén fick jag av en slump sista lördagen i januari 1987 när jag var korrespondent för SVT:s Rapport i Bonn. Min fru Elisabet och jag hade köpt några grafiska blad av den svenska konstnären Martisa Vasquez. De visade ett skånskt landskap. Jag associerade till 1700-talspersonligheten Carl August Ehrensvärds teckningar från en resa i Skåne i slutet av 1700-talet.

Jag kom då plötsligt att tänka på att det fanns en annan figur som reste i Sverige – Arndt. Så läste jag i Nordisk Familjeboks uggleupplaga om hans liv som var en fascinerande berg- och dalbana. Och tyckte att man – jag – borde skriva något om det. Tanken var då att skildra hans egen väg från son till en livegen, via resan i Sverige, via hans propagandaverksamhet för den svenske kungen till ställningen som Tysklands mest älskade man, en av de stora i den stora kampen för Tysklands frihet och enhet.

Fanns det fler inspirationskällor än Arndts livshistoria?

Ja, samtidigt sysslade jag med läsning om den svenska censuren under just den här perioden som av somliga kallas för ”järnåren i svensk litteratur”, med en sträng och ofta löjeväckande censur. Detta är det tredje spåret i boken. Järnåren präglade inte bara litteraturen utan hela samhället. Jag kombinerade så Arndts resa med att en fiktiv censor, Bergman, skulle följa med honom som ”överrock”, det var ett ord som vi journalister använde för de övervakare som följde med oss när vi gjorde reportage i östblocket under det sena 1900-talet.

Vi följer resenärerna genom ett oupptäckt Sverige och Bergman kommenterar med viss skepsis Arndts entusiasm men till sist blir också Bergman omvänd till Sverigekärlek. Boken handlar alltså om Arndts resa, om hans förvandling samt om den löjeväckande censur som Bergman ansvarade för. Min inspiration kom alltså ursprungligen från fascinationen över Arndts öde. Jag ville berätta en historia, en story, om en ganska märkvärdig man. Jag inspirerades också av Olle Holmbergs stora biografi över hovskalden Carl Gustav Leopold som bland annat berör den period som Järnår omfattar.

Skildringar om den svenska censuren av Thomas von Vegesack och Bengt Åhlén har också varit inspirerande. Jag har också haft nytta av en del faksimilutgåvor av Arndts propagandaskrifter under Napoleonkrigen. I dem beskriver han sin världssyn.

Du har arbetat med boken under många år. Har din syn på Ernst Moritz Arndt förändrats under skrivprocessen, och hur ser du på honom idag?

Jag skrev mitt första kapitel redan 1991 och en mastodontisk bok blev färdig 1997, men den fick ligga i träda och först 2020 började jag skära ner den från drygt 600 till knappt 300 manussidor. 2020 hade mitt perspektiv på Arndt ändrats. Jag blev varse att det hade ägt rum en stor strid i den nordtyska staden Greifswald om hur man skulle se på Arndt. Progressiva, kan man kanske säga, krafter ville stryka honom ur universitetets namn. Namnet gavs 1933 av nazisterna. Det gav upphov till en strid om Arndt och om Tysklands historia.

Från att ha blivit en närmast positiv fascinerande gestalt, blev Arndt något annat för mig. Han blev en skrämmande gestalt. Det ska påpekas att Arndt hade en positiv sida som blev synlig i Sverige där han bland annat poetiskt skildrade det svenska ljuset och den svenska naturen. Han var en av de första som upptäckte Bellmans storhet. Men som sagt – han blev annorlunda.

Har du under arbetet med boken gjort några egna historiska upptäckter eller kommit fram till nya aspekter av Arndts liv som du tycker har förbisetts tidigare?

Ja, en sak tycks den tyska Arndtforskningen ha glömt bort, vad jag kan se. Jag har funnit den i ett brev från Sverige 1804 till en av Arndts vänner. Där beskriver han hur han i Sverige inspirerades till en hård, hänsynslös debattstil som han säger att han ska tillämpa i fortsättningen. Det är alltså i Sverige som Tysklands mest älskade man lärde sig sin sedermera berömda eller beryktade propagandastil… Ett stålfolk med män av järn och sten, skriver han. Sverige skulle alltså vara förebild för en av de stora tyska propagandisterna före Goebbels!

Vad hoppas du att läsaren tar med sig efter att ha läst Järnår?

Jag har som sagt velat berätta en historia, en historia om Arndt och en del av hans tid – med en del utvikningar. Det är ett försök att belysa en tid som för de flesta svenskar kanske är okänd. Arndt är okänd för svenskar, fast han faktiskt var svensk medborgare längre tid än han sedan var preussisk medborgare. Det är ett försök att dra fram en person ur historisk glömska, en person som en gång betydde mycket på ett förvänt sätt. Hans åsikter levde vidare efter hans tid. De sammanföll med allt det hemska i Tyskland drygt hundra år senare. Och på något sätt tillhör han också Sveriges historia.

Vem har du haft i åtanke när du skrivit boken?

Boken vänder sig till den som är historiskt intresserad och som vill söka sig bakåt i tiden för att lära sig något nytt. Idag finns det i Europa och Sverige en osäkerhet om vad som ska hända, precis som det fanns då.

Romanen behandlar bland annat censur, propaganda, nationalism och rasism. Tycker du att berättelsen också säger något om vår egen tid, och går det att dra paralleller mellan historien och dagens samhälle?

Jag vill peka på det som står om censuren då. Jag menar att det fria ordet idag är minst lika hotat som då – av nätets alla företeelser, eller när företrädare för politik, förvaltning och näringsliv genom sina lakejer på olika sätt försöker undgå kritiska frågor, av stora nätverk som försöker förvanska och förvrida.

Med utgångspunkt från min skildring av censuren i Sverige 1804 vill jag gärna framställa en del av dem som deltar i detta stora spel som löjeväckande, svaga figurer utan substans, uppfyllda av det de tror är makt, men som i själva verket är vanmakt. Många kan kanske kallas maktlösa ynkryggar som blåses upp av att vara maktens lydiga fjäskande redskap.

Vi kan se samma i våra dagar. Det kan vara viktigt att komma ihåg detta när vi tvingas se höra läsa vad de säger. Den handlar naturligtvis också om nationalistisk rasism. Om hur frön som såddes en gång har kunnat växa till mördande monsterväxter. Om hur den rasism vi ser idag har urgamla rötter. Arndt då låter som rasister nu.

Vad kan man säga om bokens huvudpersoner?

Ingen av de två huvudpersonerna, Arndt och Bergman, är positiva hjältar. Arndt förändras någon gång 1809-1810. Bergman är vacklande. Han är den benhårde censorn, men förändras under den arndtska resans gång och blir tvivlande för att sedan mot slutet återta sin gamla roll. Men han är diffus. Och det finns två hjältinnor, i periferin, men viktiga: Den unga sökande Hilma 1804 och den unga ifrågasättande journalisten Lovisa 1860. De står för det skeptiska till Arndts och Bergmans fantomvärld.

Arbetar du med några nya bokprojekt eller andra skrivplaner just nu?

Jag har nu inget annat svenskt projekt på gång, men jag har gjort en råöversättning till tyska på boken, jag arbetar på att putsa språket, och undersöker om något tyskt förlag kan vara intresserat.

Foto: Nina Hjelmgren