Patrik Henriksson

Berätta om handlingen i din bok, hur idén till boken föddes och om boken har något konkret budskap du vill framföra.

I glömskans spår hittar jag tillbaka är en berättelse om en pojkes uppväxt i nordligaste Sverige under en tid då barnens värld präglades av en stor frihet, en närmast anarkistisk tillvaro och en stark känsla av gemenskap. Genom humoristiska, ibland halsbrytande och emellanåt känslosamma episoder skildras barndomens äventyr, vänskapsrelationer och vardag, men också de människor och miljöer som formar oss.

Idén till boken föddes när jag, drygt trettio år senare, återvände till min barndoms skidbacke i Kiruna tillsammans med mina egna barn. Där hände något inom mig. Den långa frånvaron, tillsammans med att min mor några år tidigare hade insjuknat i Alzheimers sjukdom, skapade en märklig känsla av att tiden på något sätt hade upphört att existera.

Där jag stod i backen tyckte jag mig nästan höra min mammas röst ropa: ”Patrik, kom in och ät!” Precis som när jag var barn.

Det blev början på en lång resa tillbaka till en värld som fortfarande fanns kvar inom mig, trots att så mycket hade förändrats.

Jag vet inte om boken har något konkret budskap i traditionell mening. Min ambition har snarare varit att förmedla en känsla av hur det var att vara barn under den här tiden, med all den frihet, upptäckarlust, osäkerhet och ibland fullständiga galenskap som hörde till.

Samtidigt handlar boken om minnet och om hur vi förhåller oss till vår egen barndom. Vi förstår sällan att vi befinner oss mitt i den medan den pågår. Först långt senare inser vi vad den betydde.

Min förhoppning är att läsaren inte bara ska få ta del av berättelserna från min hemstad, utan också hitta tillbaka till något av sin egen barndom. I den meningen tror jag att berättelsen är allmängiltig.

Vad inspirerar dig mest när du skriver?

Det som inspirerar mig mest när jag skriver är människorna och deras vardag. Äktheten hos barn, det till synes obetydliga i den omärkbara vardagen. Livet, helt enkelt.

Jag fascineras av den inre dialogen, psykologin och den verklighet vi människor lever i. Kontrasten mellan det vi vill vara och det vi egentligen är. Dynamiken mellan det vi tänker och det vi gör, hur vårt beteende styrs av de rädslor vi bär på och hur vi försöker hantera, dölja eller övervinna dessa – och hur allt detta tar sig uttryck i våra liv.

Vilken målgrupp vänder sig boken främst till och vad hoppas du att läsaren tar med sig efter att ha läst boken?

Jag tror att boken kan tilltala människor i många olika åldrar, både yngre och äldre, oavsett var de vuxit upp. Även om berättelsen utspelar sig i Kiruna handlar den egentligen om något betydligt större än en viss plats eller en viss tid.

Barndomens upptäckarlust, frihetskänsla, vänskap, rädslor och ibland fullständigt obegripliga infall är något som jag tror att många kan känna igen sig i. För den äldre läsaren kan berättelserna väcka minnen från den egna uppväxten, medan en yngre läsare kanske kan få en inblick i hur det var att vara barn i en tid då tillvaron såg ganska annorlunda ut.

Jag hoppas förstås att läsaren ska få skratta åt en del av de mer eller mindre vansinniga upptåg som skildras, men också känna värme, vemod och kanske en viss eftertänksamhet.

Framför allt skulle jag vilja att boken väcker något hos läsaren. Att en händelse, en människa, en doft eller en miljö plötsligt får ett eget barndomsminne att träda fram.

För även om våra barndomar kan ha sett väldigt olika ut tror jag att det finns något gemensamt i hur vi bär dem med oss genom livet.

Om läsaren efter att ha slagit igen boken för ett ögonblick befinner sig tillbaka i sin egen barndom, då har jag nog lyckats med det jag ville åstadkomma.

Vad gör du när du inte skriver? Berätta gärna lite mer om dig själv!

Jag är trebarnspappa och har fortfarande en nybliven tonåring boende hemma, medan de två äldsta har flugit ut. Så det blir fortfarande en hel del av det som hör föräldraskapet till: väckningar på morgonen, läxläsning, funderingar kring familjeaktiviteter och allt möjligt annat. Och så förstås oron. Över allt möjligt och omöjligt. Ibland kan jag bli så less på mig själv!

Förutom att vara pappa är jag nog också en typisk motsatsmänniska, om det nu finns något sådant. Jag har märkt att människor ibland har svårt att placera mig i ett fack och kan bli förvånade över att jag intresserar mig för såväl idrott och naturvetenskap som konst. På samma dag, dessutom! Som om sådana intressen måste avlösa varandra i olika perioder av livet och inte kan rymmas inom en och samma människa samtidigt. Själv har jag aldrig sett något märkligt i det, men tydligen gör andra det ibland.

Jag tycker om att skriva prosa och musik, lyfta tunga vikter, cykla, resa, vandra och över huvud taget vistas i naturen. Jag renoverar och finsnickrar också, om än med en viss yvighet. Konst är ett annat stort intresse. Under en period försökte jag mig även på att teckna och måla, men numera har jag övertygat mig själv om att det går alldeles utmärkt att nöja sig med att betrakta och njuta av andras konst.

Mitt yrkesliv har för övrigt varit ungefär lika yvigt som mitt snickeri. När jag en gång slutade musicera fick jag för mig att jag skulle bli arkitekt. Jag sökte till Chalmers arkitektutbildning, kom in och började studera, men hoppade av efter drygt ett år. Min romantiska föreställning om arkitektyrket hade inte riktigt överlevt mötet med verkligheten. I stället utbildade jag mig till systemutvecklare.

Inte långt därefter blev min mamma svårt sjuk. Jag insåg att jag behövde – nej, ville – göra vad jag kunde för att hennes liv skulle fortsätta vara så bra som möjligt. Det ledde till att jag startade det företag som jag fortfarande arbetar i, nu tjugofem år senare.

Och nu befinner jag mig väl där jag så ofta har befunnit mig: i startgroparna för något nytt. Vad det blir vet jag inte riktigt. Förhoppningsvis något där jag får skriva, vare sig det handlar om prosa eller musik. Eller kanske något helt annat.

Skriver du på något nytt just nu? Och har du några bra skrivtips till aspirerande författare?

Ja, jag skriver på en ny roman, även om arbetet med den har fått stå tillbaka en del under den senaste tiden. Jag har nämligen också ett stort intresse för musik, och det har tagit en hel del av min tid och uppmärksamhet.

I januari 2025 släppte jag albumet Göteborg–Gothenburg: One Way Ticket, med egenkomponerad instrumental musik som rör sig någonstans i gränslandet mellan jazz, fusion och klassisk musik. Jag har haft turen att få med mig världsstjärnor som medverkar, bland andra Morgan Ågren, Stefan Pettersson och Mikael Karlsson.
Arbetet med musiken, utgivningen och allt som hör till har gjort att romanskrivandet periodvis fått vila.

Men berättelsen finns kvar, och jag har återvänt till den för några veckor sedan. Det är en tragikomisk roman om två polare som på olika sätt kämpar med sin självbild, sina tillkortakommanden och sin längtan efter att bli älskade.
Humor och allvar får samsas, precis som i livet.

När det gäller skrivtips är jag nog lite försiktig med att tala om för andra hur de ska göra eftersom jag själv kämpar med att få till rutiner. Jag tror inte att det finns någon metod som passar alla.
Men om jag ska ge ett råd så är det att försöka hitta andra människor som också skriver. Skrivandet är till stor del ett ensamarbete, och det är lätt att tappa både modet och tilltron till det man håller på med när man sitter ensam med sina texter och funderingar. Att få träffa andra som delar samma intresse, och som faktiskt förstår de svårigheter och tvivel man ibland brottas med, kan betyda oerhört mycket.

Det behöver inte handla om att läsa och bedöma varandras texter. Ibland räcker det att få prata om skrivandet med någon som förstår vad man menar. Att utbyta tankar, erfarenheter och idéer kan både inspirera och ge ny energi.

Och kanske ska man också påminna sig om att det inte finns något enda rätt sätt att skriva. Det viktiga är att hitta ett sätt som fungerar för en själv, och att inte förlora glädjen och nyfikenheten längs vägen.