När Magdalena vaknar vet hon varken var hon är eller vem hon är. Kroppen är blåslagen, lakanen är skitiga och rummet är mörkt. När hon ser varelsen betrakta henne försöker hon skräckslagen ta sig ur sängen, bara för att strax känna att hon har en kvävande tyngd över sig. Hon kan inte andas. Hon är på väg att dö. Sakta vidgas rummet och berättelsen. Magdalena börjar minnas, men hon vågar inte lita på sina minnen. Hon vågar inte heller lita på varelsen som menar att hon nu tillhör dens värld, en värld där hennes lidande kommer ta slut så länge hon fogar sig. Så länge hon accepterar att det inte finns något att återvända till. “Vidundran” är en roman om att tvingas byta liv och med smärta inse att det var nödvändigt. Kanske väntar det faktiskt något bättre bortom alla plågor, all ovisshet, alla vaga minnen? I den förbluffande vackra fjällvärlden i Västerbotten berättas en historia om att växa upp utan kärlek och att vänja sig vid att bli bespottad, som om du vore ett vidunder.