Lena Hilmersson

Lena Hilmersson är aktuell med boken Ett liv som Annelis, som kom ut den 10 september i år. Boken tar ju upp ett rätt tungt ämne, våld i nära relationer – hur fick du inspiration till boken? Är den delvis självupplevd?

Att hitta den bärande historien hör till det svåraste varje gång när det är dags för en ny bok tycker jag. Anneli, Ronny och deras våldsamma relation
ingick i en tidigare bok jag har skrivit. Den heter ”Och vinnaren är…” men har ett helt annat tema. Där fanns många olika karaktärer, alla med sina historier. Jag ville att min nya bok skulle fortsätta med någon utav dem och funderade länge på vem jag skulle välja. Jag tänkte att ingen skulle vilja läsa om en här typen av våld men många i min omgivning trodde precis tvärt om. Jag höll med om att Anneli var den mest intressanta så det blev hennes situation som jag spann vidare på trots allt. Jag vill poängtera att det går utmärkt att läsa ”Ett liv som Annelis” fristående från mina tidigare böcker, även om de då till viss del bygger på varandra.

Jag är så lyckligt lottad att jag inte har upplevt sånt här våld själv och ingen i min närhet heller. Fast man vet förstås aldrig. Anneli gjorde allt för att dölja det som försiggick och hade lyckats väldigt väl under många år. Problemet är säkert vanligare än man tror, tyvärr.

Intressant att höra! Vad skulle du säga är den största behållningen för läsarna av din bok?

Jag har alltid fascinerats av hur samma händelse kan upplevas så olika beroende på från vems perspektiv man ser det. Vartannat kapitel följer här Anneli, hennes tankar och känslor för det som sker. I de andra är det någon annan i hennes omgivning som kommer till tals. Det finns förstås inget försvar för vad Ronny gör men ändå finns det tillfällen när man faktiskt kan känna sympati till och med för honom. Det går inte att säga att det bara finns en sanning, ingenting är enbart svart eller vitt.

Sen vill jag visa att även om det periodvis kan se väldigt mörkt ut så behöver inte livet stanna där på botten. Man kan behöva kämpa hårt men hoppet finns alltid om att det kan bli bra till slut.

Och vad var det som fick dig att välja just Lava förlag för att ge ut din bok? Är du nöjd med hur samarbetet fungerat?

Jag hade ett bra samarbete med mitt förra förlag men det var väldigt litet och det fanns signaler att de eventuellt skulle lägga ner sin verksamhet. Då kändes det för osäkert att ge ut en ny bok hos dem så jag började se mig omkring till ett antal andra förlag. Lava visade sig ha en profil som passade bra in på ”Ett liv som Annelis”. Lava var för övrigt överlägset snabbast med att svara att de ville ge ut min bok och gav redan från start ett bra intryck.

Jag blev från början förvarnad om att det skulle kunna komma att ta upp till arton månader innan boken kom ut men i praktiken gick det mycket
fortare. Bra, eftersom jag är född otålig! Min projektledare Signe har varit en klippa, alltid snabb med att svara på alla mina frågor och föra processen vidare. Jag är verkligen nöjd.

Vad kul att höra! Slutligen vill vi bara passa på att fråga om du kanske har några tips till andra aspirerande författare?

Skaffa dig några skrivkompisar! Jag har varit med i ett gäng som alla har haft sina egna skrivprojekt. Varannan vecka skickade vi våra nya texter till varandra att titta på hemma, för att några dagar senare träffas. Då gick vi igenom allt tillsammans och vågade komma med konstruktiv kritik. Vi talade om vad som var bra men framför allt påpekade svagheter eller till och med sa ifrån om något var direkt dåligt. Ingen tog illa upp för vi visste att vi faktiskt ville hjälpa varandra att göra våra historier bättre.

På det här sättet blev det verkligen av att producera något nytt varje vecka, man fick hjälp med berättelsen medan den växte fram och inte minst då
en kritisk löpande granskning. Ibland hade vi i gruppen totalt olika uppfattningar om vad som var bra och vad som var dåligt, nyttigt att se även det. Sedan var det förstås upp till mig att välja vilka åsikter jag ville lyssna på men den här hjälpen var guld värd. Det var något helt annat än att be en kompis eller någon i familjen att läsa det färdiga (första) manuset. Säg den som i den situationen får något mer än kommentaren ”Det var väl bra”. Hur hjälpt blir du utav det?