Sipel Tovi

Mellan mig och livet markerar din debut som författare. Hur har processen från idé till färdig bok sett ut?

Boken började när jag slutade försöka forcera fram nästa steg i livet. Under många år hade jag levt i ständig rörelse – genom studier, arbete, omstarter och nya länder. Men någonstans kände jag att riktningen inte längre bar. Istället för att skynda vidare valde jag att stanna upp. Jag reste till Bali med en enkelbiljett, en resväska och min laptop. Där började jag skriva, utan plan på att ge ut en bok. Ett minne i taget. En berättelse i taget. Berättelserna hade funnits inom mig
länge – jag behövde bara stanna upp tillräckligt för att höra dem.

Jag skrev för att förstå, för att bevara och för att närma mig det som format mig och min familj. Först efter hand insåg jag att det jag trodde var enskilda fragment faktiskt hängde ihop. En större berättelse växte fram ur de många berättelserna. Den helheten blev till slut Mellan mig och livet.

Boken skildrar flera avgörande perioder i ditt liv. Hur var det att återvända till dessa minnen?

Det var både smärtsamt och befriande. Många gånger skrev jag genom tårar. Vissa kapitel krävde pauser, medan andra nästan skrev sig själva i ett svep. Skrivandet förde mig inte bara tillbaka till olika perioder i livet, utan också
närmare det som pågick i mig där och då. Det blev tydligt hur det förflutna och nuet ofta lever sida vid sida inom oss.

Samtidigt hände något varje gång en berättelse blev färdig. Det kändes lättare. Som om något som länge burits inom mig äntligen fått ett språk. Jag insåg att det vi vågar möta ofta förlorar en del av sitt grepp om oss. På så sätt blev skrivandet mer än ett sätt att berätta min historia. Det blev ett sätt att förstå den.

Du beskriver erfarenheter från Kurdistan, Turkiet, Sverige och Spanien. Hur har de olika platserna format dig?

Jag har formats av krig, flykt och omstarter – men också av utbildning, möjligheter och möten med nya språk och kulturer. I flyktinglägret i Turkiet gick jag mina fyra första år i skolan. Där började en ny riktning i mitt liv, även om jag inte förstod det då. Mitt i all osäkerhet växte en möjlighet fram genom utbildningen – en väg vidare och så småningom en väg ut.

Sverige gav mig trygghet och framtidstro, men väckte också frågor om tillhörighet. Hur hittar man sig själv när man lever mellan språk, kulturer och generationer? Den frågan har följt mig genom stora delar av livet. Åren i Spanien gav mig den distans jag inte visste att jag behövde. För första gången kunde jag både zooma ut och se helheten, och samtidigt komma närmare mig själv. Nya sammanhang och erfarenheter hjälpte mig att se min egen resa med större klarhet.

Varje plats har lagt till ett lager. Med tiden har jag förstått att alla erfarenheter – även de svåra – har varit en del av samma resa. Ingenting har varit förgäves. Tillsammans har de format den jag är idag: inte splittrad, utan sammansatt.

Vad betyder ”hem” för dig idag?

Hem är inte längre bara en plats för mig. Jag har bott i flera länder, förlorat platser och tvingats börja om mer än en gång. Det har lärt mig att hem inte bara kan vara en adress eller en punkt på kartan. För mig handlar hem idag lika mycket om en känsla av trygghet och förankring. Rötterna är fortfarande viktiga, men med tiden har jag förstått att det också går att bära hem inom sig. Det är den känslan som gör att man kan stå stadigt, även när omgivningen förändras. På så sätt är hem idag mindre en plats och mer en känsla.

Du har en bakgrund inom sociologi, HR och ledarskap. Hur har det påverkat ditt skrivande?

Mitt arbete har alltid handlat om människor – relationer, samspel och hur vi påverkar varandra. Studierna i sociologi och åren inom HR och ledarskap har gjort mig nyfiken på det som sker mellan människor, men också på det vi bär inom oss. Vad som formar oss, hur vi förstår varandra och varför vi gör de val vi gör. Det är egentligen samma frågor som boken kretsar kring, men i ett mer personligt rum. När jag skrev ville jag komma bortom roller, titlar och prestationer för att utforska människan bakom dem.

Vad vill du säga till den som befinner sig mitt i ett uppbrott eller en osäker period?

Att mellanrummet inte är ett misslyckande. Det är en del av livet. Vi lever i en tid som uppmuntrar ständig framåtrörelse, men ibland behöver vi stanna upp. Inte för att ge upp, utan för att lyssna, känna efter och låta nästa steg växa fram i sin egen takt.

Många av de viktigaste förändringarna i mitt liv började just i perioder av osäkerhet. Först i efterhand har jag kunnat se att det som kändes som ett slut egentligen var början på en ny riktning. Ett citat som har blivit viktigt för mig är ”This too shall pass”. Det gäller både det svåra och det vackra. Det är lätt att se sådana perioder som något man bara ska ta sig igenom. För mig har de ofta visat sig vara perioder då något nytt börjar ta form.

Har debuten väckt lusten att skriva fler böcker?

Ja, utan tvekan. Med tiden har skrivandet blivit ett sätt för mig att stanna upp. I en värld som ofta uppmuntrar oss att hela tiden blicka framåt har det blivit en plats där jag kan reflektera över det som händer, medan det fortfarande pågår. Med Mellan mig och livet tog jag avstamp i min egen historia, men ju längre jag skrev desto tydligare blev det att berättelsen också handlade om något större. Om tillhörighet, kärlek, förlust, längtan och människans sökande efter mening.

Det är nog därför jag vill fortsätta skriva. Inte för att jag tror att det finns några slutgiltiga svar, utan för att det fortfarande finns så många berättelser och erfarenheter som berör mig och väcker min nyfikenhet. För mig handlar skrivandet inte om att hitta svaren, utan om att fortsätta vara i frågorna.